GROOVE
Nov 2006
KALAMARE BEAT CLUB
Kalamare Beat Club
WIRETAP RECORDINGS


Kalamares fullängdsdebut låter som
resultatet av att The Shadows rökt alldeles
för mycket gräs och sen bestämt sig för
att tonsätta första bästa nummer av Agent
X9. Därmed inte sagt att det är dåligt på
nåt sätt, snarare urfl ippat och innovativt.
Här blandas infl uenser från 60-talets
instrumentalgrupper, ska-musiken och
gammeldags spionfi lmer hejvilt. Låtarna
börjar ofta ganska försiktigt för att stegvis
öka i intensitet och styrka. Det märks
att medlemmarna i bandet är skickliga
musiker, och framför allt imponeras jag
av Ola Elmquists trumspel. Det ger låtarna
en extra dimension och tillsammans med
manglande gitarrer och ylande sågar skapar
bandet sin alldeles egna ljudbild.
Ibland kryddas musiken med samplingar
från gamla fi lmer, dock hela tiden
lite i bakgrunden som en del av hela upplevelsen.
Men när ska man då egentligen
lyssna på detta? Det är ju knappast någon
partyskiva och inte heller något man vill
ha i bakgrunden under en romantisk
middag. Min tro är nog istället att det här
främst kommer tilltala de som vanligtvis
helst lyssnar på klassisk musik eller instrumental
jazz och som har sinnena öppna
för nya intryck och musikaliska överraskningar.
Thomas Rödin


Trots allt
(061122)
KALAMARE BEAT CLUB
Kalamare Beat Club
(Wiretap)
Instrumental agentmusik som känns som ett slags modernt
soundtrack till westernklassikern Den gode, den onde, den fule.
Så skulle jag bäst beskriva Stockholmsbandet Kalamare Beat Club
som är aktuella med en egenproducerad fullängdare.
Det här är i första hand inte musik som du går in i och analyserar.
Mer ett bakgrundsmantra att sätta på för att höja temperaturen.
Bäst fungerar Nån annans fest.
Erik Wärlegård


Tidningen Kulturen
2006-11-09
Artist: Kalamare beat club
Titel: Kalamare beat club
Skivbolag: Wiretap recordings

Mystisk stämning
Den här skivan är väldigt svår att placera i något musikaliskt fack.
Man kan kalla det instrumentalmusik, men det liknar inte nåt annat jag har hört.
Melodierna liknar ibland musik till spionfilmer eller polisserier,
som ett soundtrack när någon smyger runt på mörka gator och letar efter en brottsling.
Massor av olika instrument används, men det som sticker ut mest och ger bandet
dess speciella karaktär är sågen som spelas ofta.
Dess sjungande melodier ger en lätt mystisk stämning.
Vissa låtar är bra och intressanta, de sorgsna sågtonerna
kompas smakfullt med tremologitarr, orglar mm.
Men på delar av skivan finns det en sorts spexig känsla som jag inte riktigt gillar.
Om de hade hållit sig till de vemodiga agentmelodierna så skulle jag ha varit nöjd.
Det är ändå positivt med ett band som vågar sticka ut och göra instrumentalmusik
som inte är stöpt i samma form som mycket annat.
Krister Mörtsell